EVERYBODY'S BREAKING UP

Hallå det är vår; den årstiden då det ska pirra i kroppen av nykärlek och längtan efter att ha någon att kyssa. Det är inte den årstiden då alla förhållanden ska ta slut. Inom loppet av bara några veckor har verkligen många av mina vänners förhållanden tagit slut ... konstigt. Jag får väl helt enkelt försöka gå emot strömmen och hitta någon att bli kär i istället. Om det ändå vore så lätt haha.

THE LONELY DAY

Idag är dagen då alla singlar känner sig lite extra ensamma. Som att det inte är tillräckligt att bara känna sig ensam ändå. Hur som helst så botar jag detta med att vara min egna valentine och värma hjärtat i form av naturgodis. Det tycker jag att jag förtjänar. Så egentligen är vi kanske inte så ensamma, bara i förhållande till många andra.

GOODBYE MY ALMOST LOVER

Idag hade vi varit 2 år. Han och jag. Det har gått över 4 månader sedan vi bröt upp och jag saknar honom fortfarande, varje dag. Samtidigt som jag håller kvar så hårt vid honom så vet jag att jag måste släppa honom. Mina känslor för honom står ivägen för att jag ska kunna gå vidare, kunna hitta ny kärlek. Men det måste få ta den tid det tar, det måste vara det enda rätta.

                        
                         Idag skulle någon behöva plåstra om mitt hjärta litegrann.

DUMMA JÄVLA KÄRLEK, JAG HATAR DIG, GÅ IVÄG, FÖRSVINN

Han har skadat mig så mycket, mitt inre. Jag känner mig som en hund utan matte, som ett väder utan sol, som ett andetag utan syre, som en vinter utan snö, som en kram utan värme. Fortfarande. När ska denna sörjeperiod ta slut? Jag vet knappt vem jag är längre. Jag känner inte igen mina känslor längre. Han tog vad som fanns av mig. Vad som fanns kvar. Jag byggde upp hela mitt liv runt oss. Gjorde otroligt mycket planer för framtiden.
Tillsammans gjorde vi planer, det var inte bara jag, det var vi. Jag lutade mig mot honom så fort jag kände att jag inte klarade av att stå själv. Han höll mig stadig. Det är väldigt svårt att vara den jag brukar vara. Den jag brukade vara. Jag vet faktiskt inte om jag klarar av att vara hon igen. Förlåt.
Mycket i mitt liv har vänts upp och ned. Mitt välmående svänger ständigt. Ibland klarar jag mig fint, mår till och med bra, och ibland mår jag som jag gör nu. Emellertid vill jag bara höra av mig till honom, säga till honom att han älskar mig. För hur kan man sluta älska en person som man har älskat så otroligt mycket som han älskade mig? Som jag älskade honom. Jag förstår fortfarande inte. Jag förstår inte. Och vad han fortsätter att säga till mig är att jag visst förstår, men att jag bara inte vill förstå.
Det är väldigt svårt att se livet på ett ljust sätt. För det enda jag hade drömmar om innan det tog slut mellan oss var våran framtid. Jag vet inte vad jag vill bli, vilken utbildning jag ska gå, vart jag ska bo, vad jag ska göra efter studenten. Jag vet ingenting. Jag visste hur mycket jag ville vara med honom. Jag visste att vad jag än skulle utbilda mig till och vad jag än skulle göra efter studenten, så skulle jag vilja göra allt det med honom. Det var det ända jag visste med säkerhet om framtiden. Det enda som inte finns kvar. Det borde vara förståeligt att mycket är en svart tunnel. Jag hade åkt med honom till vilken plats på jorden han velat åka till. Anpassat mig. Jag hade gett upp vad än jag hade byggt upp för att bara få vara med honom.  

GUBBEN MIN


Fina grabben[grappen] med sin favoritråtta från Ikea. Det är så underbart att ha någon som viftar på svansen när man kommer innanför dörren och som springer runt benen och vill busa. Det är så skönt att ha någon som är glad över att man kommer hem, eller att man går ut. Det är helt enkelt skönt att ha någon, till och med om det så "bara" är en hund. Men man förstår inte riktigt hur nära man verkligen kan komma en hund.

SOMETHING SPECIAL

Sitter hos farmor, äntligen! Vi har precis ätit pannbiffar och ska alldeles strax gå iväg till någon föreläsning som även innehåller kör, om man nu kan kalla det en föreläsning. Hoppas att det är bra ... annars tar vi oss bara hem igen och hittar på något annat. Ni förstår, det sprutar energi från min farmor numera, hon har blivit kär på nytt. Och åh, vad jag är glad för hennes skull!

LOVE


IT STILL HURTS SO MUCH


Enkel och skön klädsel

Idag är ingen bra dag. Jag vet att jag ler på bilderna, men inombords gråter jag, är jag helt förstörd. Saknar honom, och idag har jag tänkt alldeles för mycket på honom i förhållande till vad jag klarar av. Har egentligen ingen lust att göra särskilt mycket, och just därför ska jag försöka kväva mina känslor med gott umgänge, skola och alldeles snart ett lunchbesök på våran nya skolrestaurang Fame med finaste Emma. Jag läker alldeles för långsamt för mitt eget bästa. Läk mig. Någon snälla läk mig.


ONCE AND FOR ALL

Fick ett önskemål om att berätta vad som verkligen hände mellan mig och Pelle, och jag tänkte att det kanske låg i fleras intresse att veta, så nu tänkte jag göra en riktigt lång historia så kort som möjligt för att sedan försöka lägga så mycket som möjligt av det bakom mig.

Pelle och jag blev tillsammans 28 November för två år sedan. Allt var frid och fröjd tills dagen då vi började på gymnasiet. Egentligen var vårat förhållande väldigt bra då med, trots att han flyttade cirka 5 h ifrån mig. Vi hade ett riktigt distansförhållande trots att han kom hem till Bälinge varannan helg. Han började trivas allt bättre och bättre i sin skola och träffade massa nya vänner, vilket jag var jätteglad över. Tiden gick och vårat förhållande var fortfarande väldigt bra, förutom att jag emellanåt tyckte att det var väldigt jobbigt att han var borta. Ibland tvivlade jag på vårat förhållande för att jag kände att jag mådde nästan lika ofta dåligt som jag mådde bra, och det var jag helt ärlig med honom om. Tiden fortsatte att gå och sedan blev det sommarlov. Jag såg fram emot att göra saker med honom, att äntligen få vara nära honom ofta, och vise versa. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur det började bli dåligt, men på något sätt blev mindre bra. Sedan började han umgås med en tjej från hans nya skola, som han även umgicks med väldigt mycket där uppe. Fem dagar på sommarlovet åkte de och fjällvandrade ensamma, och jag tyckte inte att det var något konstigt (fast ioförsig berättade han aldrig för mig att det skulle vara bara dom två förns han var där borta med henne). "Dom var ju bara vänner", som han alltid sa till mig vid minsta tvivel från min sida. Dagen innan han åkte och fjällvandrade låg vi i sängen och pratade, han sa att han hade det så bra han kunde ha det och innan hade han sagt att vi skulle hålla ihop en lång tid framöver (han kunde inte lova hela livet ut, vilket är förståeligt eftersom att det är omöjligt att veta). Men efter fem dagar i fjällen, kom han hem och ville knappt vara tillsammans med mig. Jag fick egentligen aldrig några bra anledningar till varför det var slut, för han sa att han fortfarande älskade mig och allt det där. Men en/två veckor efter separerandet sa han till mig "Emma du förstår verkligen inte. Jag älskar Kajsa. Jag är förlorad". Han blev helt enkelt kär i en annan och det finns ingenting jag kan göra åt det nu. Jag är bara så hemskt ledsen eftersom att personen jag ville dela allt med inte längre vill dela allt med mig. Det gör så ont.

Nu fick ni det i korthet. Orkar inte skriva en hel uppsats. Men om ni har några frågor angående Pelle, så skriv dom här och nu! Jag svarar gärna på frågor om ni har några, men sen vill jag försöka lägga allt det här åt sidan och fokusera på något nytt (vad nu det ska bli?), så snälla, tänk efter noga på en gång, för jag klarar inte av att påminnas om honom så himla mycket. Fråga exakt vad ni vill, men gör det nu.  

MUSIC IS THE ONLY THING THAT REMINDS ME OF HIM

Jag har raderat allt som var hans, allt som fanns som påminnde mig om honom. Det finns inga rosor som hänger i taket eller brev som sitter i fönstret längre, inga spår. Det finns ingenting kvar av honom, förutom det tomrum han har lämnat efter sig. Jag hatar tomrummet, att han inte är hos mig. Jag saknar hur försiktig han var med mig, som att jag var något han kunde ta sönder om han inte var tillräckligt försiktig. Jag saknar hur blyga vi kunde vara mot varandra, fast vi egentligen kände varandra bättre än någon annan gjorde. Jag saknar att få föreslå svåra låtar han skulle ta ut på gitarren eller pianot, som han alltid lyckades med. Jag saknar att få gå ut ur duschen till gitarrspel, till hans fina gitarrspel, till låtarna han spelade för mig. Jag saknar att bli omfamnad på kvällen, hans armar runt mina höfter. Det finns så mycket jag saknar. Men mest av allt saknar jag att vara tjejen, tjejen som skulle göra allt för honom om hon bara skulle vara god nog åt honom då. Men det var jag aldrig, jag borde ha förstått det från första början.

I MISS YOU

Jag saknar dig. Tänker på dig. Behöver dig farmor.


GOD CAN BE FUNNY

Jag har världens bästa vänner. Om det inte vore för er skulle jag gå under dessa dagar av tomhet. Ni får mig att skratta, trots att jag känner mig död inombords. Hur kan livet vara så svårt när man bara är sjutton år? Men det är okej, det är okej att må dåligt. Ni som läser min blogg och inte orkar läsa om mina dåliga dagar, behöver verkligen inte fortsätta läsa. Ni behöver inte läsa, men jag behöver skriva. Sitter och lyssnar på riktig musik för första (!!!) gången på två veckor. Jag blöder. Det gör så ont. Raderar våra låtar, försöker hitta nya. Känner mig övergiven. Behöver vännerna igen. Det tar tio minuter och sedan är jag mest ensam på hela jorden igen. När ska jag börja klara mig på egen hand? Varför är jag alltid lika dum och låter andra hålla mitt välmående i händerna och kasta bort det?


XOXO

Har så svårt att släppa taget. Ibland tror jag att jag har blivit knäpp, att det är något fel på mig. Varför känner jag så mycket? Varför klarar jag inte av att bli avvisad?

DET SPELAR INGEN ROLL

Det hade varit ett år och åtta månader idag. Tiden har gått så fort. Mina dagar känns fortfarande helt värdelösa, trots att det var en vecka sedan. Jag ser ingenting roligt i livet. Inte för tillfället. Allt jag vill är att vara med honom. Men vad jag gav honom, vad jag kunde lova honom, var inte tillräckligt. Jag hade föjlt med honom vart som helst. Jag hade gjort vad som helst, vad som helst för att han skulle känna på samma sätt för mig som jag känner för honom. Men det spelar inte heller någon roll längre, för han vill inte vara med mig så som jag vill vara med honom. Jag är så förkrossad. Och om bara några minuter ska jag spela in två nya låtar, men det är inte längre kul på samma sätt. Jag älskar det egentligen, men glädjen i mig har helt sugits ut. Borttappad. Jag är så förlorad.

VISSA SAKER FÖRÄNDRAS ALDRIG

Orkar inte vara ensam. Jag är så ensam. Är hos farmor, ensam. Vaknade för över en och en halv timme sedan. Ingen är uppe då. Bara jag. Ensam. Har tagit på mig farmors stora morgonrock och sitter med benen i knät. Kurar ihop mig till en boll. Känner mig sjuk. Fryser så otroligt mycket. I ena armväcket kramar jag om en nalle, precis som ett litet barn. Med den fria handen varvar jag att dricka te och äta morot med att skriva. Vad ska jag ta mig till? Kan någon hjälpa mig? Livslusten är på en så låg nivå att jag emellanåt undrar om det inte bara vore lättare att göra något dumt. Hittar helatiden lösningar för att slippa känna. Jag skulle aldrig göra så mot människorna jag älskar, men mot mig själv om jag kände att jag inte hade någon. Om jag vore helt ensam. På morgonen när jag vaknar och på kvällen innan jag somnar är jag helt ensam.

Är rädd att hamna tillbaka i gamla vanor. Sluta-äta,-träna-som-en-idiot-vanor. Jag är redan där, har redan börjat, men är rädd för att det ska gå för långt. Innerst inne vill jag inte. Men jag ger inte migsjälv ett val. Det är jag. Vill inte bli som dom. Som dom som röker på och festar. Som dom som åker hem mitt i natten och spyr i buskar. Vill inte vara som dom som kallar sina vänner dom som dom endast känner genom sprit. Det är inte jag, och jag kommer aldrig bli den personen. Varför kan inte folk välja att vara sigsjälva? Kanske är det bara jag som lurar mig själv. Kanske är det bara jag som är konstig. Förlåt om jag har sagt något dumt. Och tro mig, den tanken slår mig också ... att helt byta liv, bli en helt annan människa. Men det fungerar inte så. Jag är som jag är av en anledning.

Har druckit upp mitt te. Är fortfarande lika kall. Hur ska jag ta mig igenom den här dagen? Jag vill bara vara med honom. Vill bara att mina känslor ska vara besvarade. Att han ska älska mig lika villkorslöst som jag älskar honom. Att han ska ångra sig. Förstå att det inristade E:et på hans arm faktiskt står för något. Att mitt P står för något. Jag vill spendera resten av mitt liv med honom. Hur ska jag ta mig igenom den här dagen? Och morgondagen? Dagen efter den då? Hur ska jag kunna leva när det jag levde för inte finns kvar?


BYE

Tror inte att jag kommer blogga så mycket de kommande dagarna. Mår inte så bra. Ena halvan av mig är trasig. Nej jag ångrar mig. Hela jag är trasig. Men jag kommer tillbaka, så småning om.


HE HAD PUPPYEYES I COULD'VE DROWN IN


Min lilla cykelkorgshund (nej jag cyklade inte runt med Melvin, vi satt bara upp honom för ett kort).

BEFORE HE LEAVS

Hej alla mina (förhoppningsvis glada) läsare! Idag är det dagen D. Nejdå, egentligen händer det ingenting speciellt för min del. Den enda skillnaden är att min älskade, finaste pojkvän drar ut på fjällvandring. Eller han har redan dragit om man säger så. Eftersom att han är borta nu i några dagar, såg jag till att knarka honom (egentligen inte lika mycket som jag från början hade hoppats på att få) ordentligt igår. Till en början badade vi i hans pool. Sedan följde jag med när han tränade och efter det kollade vi på en film - School of rock. Sedan avslutades kvällen med lite mys innan läggdags. Här kommer lite bilder från hans träningspass:


Glad älskling.

Random jag tog längs vägen. Den övre bilden är egentligen ganska ful, men jag diggar den nedre av någon konstig anledning. Kanske är det det svischande ljuset från stråna som sticker upp ur marken som jag fångade medan jag cyklade. Oskarpt.

Han skulle visa något han hade lärt sig.

Ap(p?)ropå ingenting ... Igår när han slutade på jobbet cirka tio i fyra ringde han mig när jag var ute och tränade och frågade om inte jag ville komma och hämta honom på moppen så att vi skulle kunna umgås så mycket som möjligt innan han åkte (idag) och så att han skulle komma hem snabbare. Jag menar bara, hur gullig kan man vara? Tyvärr kunde jag inte hämta honom eftersom att jag precis inlett min träningsrunda på cykeln i den vilda blåsten.

P.s Kikar ni in senare (ev. någon annan dag) på bloggen så ska ni få en riktigt smaskig bild D.s

I'M EVERYWHERE

Tänkte lite i morse på farmors fina lägenhet och förundrades av att det finns små bitar av mig över allt. I köket sitter det massa fina texter och kort som jag har skrivit, dessutom finns det en skål hon fått av mig som det står "I love you" på. I hallen finns det en minitavla med ett hjärta från mig och en uppsjö kort på väggen. I badrummet sitter min permanenta farmortandborste och i sovrummet hänger det ännu mer kort. Där finns det även en liten ängel som sitter på en stol som jag gjorde på pax när jag var liten. I vardagsrummet står en eldigt röd vas från våran resa till Egypten och på balkongen ligger det stenar som jag har plockat. Fint.


SOMETHING'S STILL BROKEN

Det där hålet. Hålet som för några veckor sedan fick mig att skaka av rädsla, som gjorde det svårt för mitt bröst att andas, som nästan fick mig att spy av nervositet. Det har inte läkt än, men jag trodde att det var på god väg. Men lite i taget rivs det upp. Och jag hatar varje reva. Jag hatar varje ord som gör att det ens blir en reva. Jag försöker förtränga, skriva musik, men det är inte alltid lätt. Jag vet att det blir bra, att det bara kommer lite nu och då, och att jag måste sluta brytas ner så jävla lätt. Fan för mig! Nej nu har jag ändrat åsikt, medan jag skrev inlägget. Nu får jag fanemig sluta vara sådan lipsill och rycka tag i mina känslor, skriva musik. Nej nu ska jag skriva musik. Jag älskar gitarren, och sången. Det ligger så mycket känsla bakom det, så mycket historia och tankar. Bleeding love, så att säga.

Tidigare inlägg
RSS 2.0